det regnar idag. diesel ligger i hallen, drömmer förmodligen om soliga dagar vid havet. jag funderar på vad fördelen med kalmar och västkusten är.

havet.

det är en viktig fördel.

lyssnar på fransk hiphop igen. det går i vågor det där. ett litet tips, efterfrågar du.

'la caution - the a la menthe' är en polka-skruvad hiphop-dänga som jag önskar jag kunde spela på klubben igen. men men, life goes on. so must i. fast det är en konstig känsla att läsa om ernesto in totale. tydligen bjuder de på ett coverband i helgen. problemet i sig är inte endast ägaren (som förvisso är inkompetent) utan gästerna som efterfrågar denna dynga. varför?

är det lättare att dansa full till musik du känner igen? är det roligare att höra absolute rock? går inte den sortens musik hand i hand med förfesten hos nerknarkade ylva och peter? du gillar den musiken, vi vet. utveckling, finns inte i ditt vokabulär. du är den sanna fascisten. du är det som sätter fyllan framför musiken. har det alltid varit så?

bläddrar i en bok om gamla djs och läser om hiphop, soul, disco och funk i new york. it's all about the dance.

så är det inte längre. vem har rätt att klandra någon annan för att inte vilja gå på svenska så kallade nattklubbar?